Om att föda barn…

Tre barn har jag burit, tre barn har jag fött. Inte en av gångerna har liknat varandra. Första barnet tog tid på sig. Två dygn kämpade vi tillsammans, jag och F. Trots hård kamp fick vi tillslut plocka ut honom med akut snitt. Den andra gången var jag lovad planerat snitt, men när Knut dog i min mage togs detta löfte tillbaka. Jag tvingades att föda min son. En fruktansvärd upplevelse, men samtidigt något jag inte velat ha ogjort. Hade jag inte tvingats att göra detta hade jag inte fått uppleva min tredje sons förlossning. Förlossningen där allt gick rätt. Vi blev igångsatta i vecka 38+0. De tog hinnorna runt 11, inga värkar. De satte värkstimulerande dropp vid 12 -inga värkar. De höjde dosen tre gånger. Jag började vandra i korridoren. Klockan 13 satte värkarna in. 14.47 är vår minste prins född. Frisk, stark och alldeles levande. Det var nog den starkaste positiva händelse jag upplevt. Vilken känsla det var att få uppleva en förlossning där allt gick bra och där jag fick upp min alldeles levande pojke till mig! 

Varför tänker jag på detta just idag? Jo, för min änglamammavän ligger nu på förlossningen och väntar på sin lilla regnbåge. Jag håller tummar och tår för dem och tänker samtidigt på min lille regnbåge och känner mig så oändligt tacksam för att allting gick bra denna gång ❤️

Standard

Välkommen till filosofiska rummet

Jag Sitter på altanen med lillprinsen i famnen och tänker på hur annorlunda allting var för tre år sen, för två år sen och förra året. Hur de två senaste åren slitit på mig och hur mycket bättre jag faktiskt mår sen Å kom till oss och förgyllde våra liv. Hur tacksam jag är för vår lille regnbåge. Jag funderar också på hur mitt liv hade sett ut om vi fått vårt lilla syskon tidigare. Hade jag då kunnat njuta som jag faktiskt kan nu? 

Standard