Det var länge sedan det var så tungt som det är just nu. Den ogreppbara smärtan river i magen och kastar mig tillbaka två år i tiden. På lördag ska vi för andra gången behöva göra det ingen förälder borde behöva göra. Fira födelsedag utan födelsedagsbarn. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Nu när jag skulle gå och lägga mig var jag tvungen att gå in till storebror och lägga mig hos honom en liten stund. Höra hans andedrag. Det både lugnar mig och river upp. Vi borde ha en liten tvååring som sovandes i en säng också, men det har vi inte. Nu ligger jag i min säng och hoppas att natten ska erbjuda mig lite välbehövlig vila. I spjälsängen bredvid ligger vårt lilla regnbågsbarn. Han som har kommit med ljuset åter till våra liv. Jag hör hans ljuva små andetag. Jag känner en djup tacksamhet över att inte behöva fira födelsedag med en tom famn, men ikväll känns smärtan så tung att bära.
Knuts Änglamamma 