Ett år…

För ganska exakt ett år sen stod jag precis där jag står idag. Jag målade hönshuset, så också idag. Jag kände mig så konstig. Mådde inte bra, mådde illa… Kände mig allmänt konstig. Jag förstod direkt vad det var. En liten efterlängtad bäbis hade börjat växa i mig. Att ta graviditetstest kändes helt onödigt då jag var så säker. Men dagen efter åkte jag förbi affären på vägen hem och mycket riktigt, snart visualiserade sig två streck på stickan. Jag har bog aldrig blivit så glad i hela mitt liv. När F skulle komma blev jag ju förstås överlycklig, men jag förstod inte riktigt då vad jag hade att vänta mig. Denna gång förstod jag precis. Vi skulle förhoppningsvis bli föräldrar.

De tolv första veckorna gick så snabbt. Längtan var så stor, men samtidigt hade jag så fullt upp med min älskade F. Jag grubblade över hur kärleken skulle räcka till till ännu ett barn. Hur kan man älska någon lika mycket som sin förstfödde? Nu vet jag att hjärtat är så finurligt skapat, att det växer med varje barn. Mitt hjärta har nu två lika stora kärleksbitar som tillhör mina pojkar. Problemet är att den ena nu är fylld av smärta och sorg.

Nu står jag här igen. Målar hönshuset i månaden augusti. Månaden då båda mina pojkar har blivit till, jag står här tom, både till kropp och själ. Saknaden är så gigantisk. Längtan så stor. Saknaden efter dig Knut och längtan efter ett litet syskon till er mina älskade lintottar. Det känns så hopplöst

Ett år, åtta månader av lycka, fyra av sorg.

Om att stödja en vän i sorg…

LÄS!

Andras förbannade lycka!

Att se andras lycka gör att jag upplever min egen olycka så mycket starkare. Även en ”bra” dag känns allt så outhärdligt… Allas liv går vidare. Jag trampar vatten. Ibland (som idag) håller jag mig mestadels över ytan, andra dagar är vattnet så kallt och mörkt att allt känns omöjligt. Kommer mitt liv någonsin kännas värt att leva? Kommer jag någonsin känna lycka igen? Ibland känns det som mitt liv för alltid är förstört. Visst har jag massvis att leva för, skulle aldrig göra något ”dumt”, men fan vad svårt det är!

Varför?

Ibland, som nu ikväll kommer det bara över mig. Det känns så overkligt… Hur fan kan detta vidriga ha drabbat oss. Varför? Varför? VARFÖR?!?

Knut min älskade lille son, mammas ängel. Du tog med en allt för stor del av mitt hjärta när du for till himlen. Hur ska jag någonsin kunna känna lycka igen? Allt jag känner är sorg och saknad.

Min älskade pojke, varför du? Varför vi? Varför? 💙

Hemma och gråter

Så trött och uppgiven just nu. Energin tryter. Så mycket sorg och ångest. Det ständiga mantrat: ”Det går för att det måste…” Och det gör det ju. Jag har världens finaste son här på jorden och min fantastiska man. Mycket gott, men den stora sorgen förlusten av dig Knut gör mig så trasig. Imorgon är det fyra månader sen den värsta dagen i mitt liv. Dagen då ditt hjärta slutade slå. Om med det även en bit av mitt. Mitt livs svåraste resa tog sin början. Du skulle nu snart varit en fyramånaders bäbis. Skrattat, spritt glädje och kärlek. Provat att äta lite vanlig mat. Istället är du en liten ängel. Den finaste av dem alla. Du vakar över oss. Jag är så ledsen för att mitt minne av dig är så höljt i dunkel. Jag saknar dig så att mitt hjärta brister. Min fina lille pojke. Mamma är inte hel utan dig!

Mina pojkar här på jorden är iväg, en hos farmor och en på fotboll. Jag får lite tid att sörja. Att bara låta tårarna forsa ner för mina kinder. Att förlora sitt barn är bland det absolut svåraste man kan göra. Med det förlorar man en stor del av sin framtid, sin oskuld och sina drömmar.

Många säger att fyra månader är en kort tid, det är inte konstigt att du känner som du gör.

Fyra månader känns som en hel evighet när man vandrar i denna dimma. Man säger att tiden går fort när man har roligt. Så är det nog, men fan vad långsamt den går när livet tagit den värsta av vändningar. När jag var på mitt första möte med psykologen sa hon att tiden läker inte alla sår, men den är din bästa vän. Så är det absolut, men det gör det inte lättare på vägen dit.

Inte en tår…

För tre veckor sen blev jag hönsmamma på riktigt. Vi uppfyllde drömmen om egna höns. Det fanns en tid då den drömmen var viktig, nu var den bara något som fick mig att hålla mig flytande, om så bara för en stund. En höna och elva kycklingar fick vi. Idag blev en av de små sjuk. Mycket sjuk. Så sjuk att vi tvingades avliva den. Sorgligt, men i ärlighetens namn blev jag knappt berörd. Jag som är en så stor djurvän… Inte en tår…

Min vän!

Att blogga har hjälpt mig mycket under denna fasansfulla tid. Mina nära och kära har kunnat läsa mina ord när jag inte orkat uttala dem högt. Jag har kunnat sätta ord på den gruvliga sorgen. Bloggen har haft ca 5000 läsningar. Det absolut finaste den gett mig är en vän. En underbart fin vän som stöttar mig varje dag, jag gör mitt bästa för att försöka stötta dig med min vän. Bara några veckor efter att vår lille Knut somnade in i min mage blev din fina lille pojke en ängel på liknande vis. Ikväll har ni spritt er lille pojkes aska, askan som likt en fjäril fladdrar genom vinden. Det gör mig så ont att ni behövde uppleva detta. Vetskapen om att nästa gång är det vår tur gör mig kall av skräck! Det blir på något sätt så slutgiltigt. Så verkligt. Vi har förlorat våra högt älskade och efterlängtade pojkar.

Min kära vän. Jag önskar dig allt gott och sänder dig all värme och kärlek jag har. Ikväll var det min tur att tända ett ljus för din lille pojke. Ikväll finns det inga andra ord än -varför?