Alla helgons dag…

Jag är inte religiös, men denna dag har blivit en dag då vi vill ta oss tid att minnas vår änglapojke lite extra. En svår dag, men ändå ljus på sitt vis. 

Varje år anordnar sjukhuskyrkan en minnesgudstjänst denna dag. Hela kyrkan fylls av mammor, pappor, systrar och bröder till små änglar. Alla är där för att minnas sina små. Det är en så känslosam stund. En stund av eftertanke och hopp. 

Före minnesstunden åkte jag och F till blomsterlandet och köpte gravljus och dekorationer till Knuts minnesplats. GRAVLJUS! Ingen borde behöva köpa gravljus till sitt barn. Det är så fel. Vi borde köpa leksaker, inte små änglafekorationerboch blommor. 

På toppen av allt annat dig så har oron gnagt i mitt bröst. Jag är så livrädd för att behöva begrava ännu ett barn. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva det. Jag vet ju intellektuellt att det mest troliga är att vi inte ska behöva göra detta, men jag är så rädd. Tillslut hade oron fullständigt tagit över mitt hjärta så jag blev tvungen att ta en tur till sjukhuset. Jag fick ligga en halvtimme med CTG och tack och lov såg allt så bra ut som det bara kunde. När oron satt klorna i en är det kört. Det går inte att sluta tänka på att något är fel. Helst skulle jag vilja bli inlagd och övervakad dygnet runt, men det går ju inte. Tur att det inte är lika kämpigt varje dag. Vi får hoppas på att morgondagen bär mer ljus med sig. 

99 dagar

Idag är det 99 dagar kvar till bf. Det känns lite som en milstolpe. Samtidigt känns det oändligt länge. Jag känner att oromonstret  snabbare och lättare slår klorna i mig nu. Nu när det faktiskt finns en ganska god chans för vår lilla bäbis att klara sig utanför magen. Nu känner jag en ökad ansvarskänsla. Nu kan jag göra skillnad.  

Jag har haft en period med mindre ont, men nu har smärtan slagit till med full kraft igen.  Det känns väldigt värdsligt och överkomligt, men samtidigt är det klart att det är slitsamt. Jag börjar fundera på att gå ner i tid på jobbet, men har svårt att se hur det skulle kunna gå till. Klart det är möjligt, men det är svårt att prioritera. 

Längtar så efter att få hålla vårt lilla barn i famnen. Snälla, låt det vara ett levande barn denna gång. 

Mitt nya jag…

Vi sitter nu på flyger hem från Kreta. En vecka av sol, bad, upplevelser och nya kontakter. Vädret har varit över all förväntan. Ca 30 grader varje dag. Jag har känt mig rik när jag legat i solen med min äldste son lekandes i poolen och min yngste livligt sparkandes i magen.

Vi har genom F träffat många trevliga människor. Han har så lätt för att ta kontakt med andra. Barnen har efter middagen varje dag sprungit runt och lekt. Mitt bland glada stojande barn har ett lite äldre par suttit och druckit sitt kaffe i godan ro. De har genuint tyckt att våra vilda ungar har berikat deras semester. Vi har pratat lite under veckan. Idag när vi kom in i matsalen för att äta lunch såg och kände jag genast att något var fel. Det vänligt leende paret satt nu och stirrade ner i bordet, det såg ut som om de hade gråtit. Efter att jag hämtat lite mat till F gick jag bort till dem och frågade vad som hade hänt. De föll då i mina armar och grät och berättade att deras 27 år unge son helt hastigt hade dött. Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för deras skull. Men jag är väldigt glad att mitt nya jag inte är lika fegt som mitt gamla. Att jag vågar fråga…