Jag vet inte hur lång tid det har gått sedan jag senast skrev. Kanske ett år, kanske mindre, kanske mer. Behovet har inte riktigt funnits. Vi har mestadels mått bra. Ikväll kände jag att jag behövde skriva några rader. Ord av tacksamhet. Jag gick precis och la mig. I sängen låg våra två små pojkar och sov så sött bredvid varandra. Det är nog den vackraste syn jag vet. Vi har haft en underbar dag. På morgonen var jag ute och red. Det var ett bra tag sedan. Det var så härligt. Visste inte hur mycket jag saknat det. Sedan bakade jag och F kladdkakemuffins. Vi packade ner fika och sedan tog vi svampkorgen och gick till skogen. Hela vår lilla fina familj. Det var så härligt. Vi plockade massvis av svamp och fikade i älgtornet. Å är så duktig på att gå i skogen. Det var så mysigt. Alla var glada, nöjda och hade en fin stund tillsammans. Han är ingen bäbis längre utan en liten kille. Å har hunnit bli ett år och åtta månader. Tiden har gått så snabbt! Han är så underbar! Glad och positiv, busig och bestämd. Sammantaget är han såhär långt ett väldigt lättsamt barn. Jag är så lycklig för mina små trollungar! ❤
Två och ett halvt år av sorg och saknad…
Älskade lille unge vad du saknas oss. Ikväll är första kvällen på länge som jag inte kan tänka på dig med ljus och värme. Ikväll värker det i bröstet och tårarna strömmar nerför mina kinder. Jag tänker på dig, vår lille pojke som aldrig kommer få växa upp tillsammans med dina bröder. På all smärta vi har gått igenom de senaste åren. Hur hade livet sett ut om du hade fått stanna hos oss? Hur vi faktiskt åter kan känna lycka och hur mycket jag värdesätter det. Hur mycket jag älskar min familj. Jag tänker på hur overkligt allt känns, men först och främst tänker jag på hur mycket jag saknar dig och undrar hur du skulle ha varit. ❤️
Underbara lilla unge…
Ligger med lillebror bredvid mig i sängen. Lyssnar på hans snosande andetag, känner dem mot min kropp, ser hans huvud med det ljusa håret. Funderar på om jag ska lägga över honom i hans säng eller om han ska få ligga kvar. Älskar att ha honom där, men vi båda sover bättre om han sover i sin säng. Vad jag än bestämmer mig för så är jag så tacksam för att han finns. Att han är vår och att han är alldeles levande. Lille Å, som kom hit med ljuset, som lagade så mycket av det som var trasigt. 🌈
Så ensam…
Jag är så glad och tacksam för lillebror. Han ger oss så mycket glädje och hopp om framtiden. Samtidigt blir jag så ofta vemodig när jag ser min stora pojke. Han är ofta så ensam när vi gör något med familjen. Enda ”stora” barnet. Han har ett så stort behov av att leka med andra barn. Han skulle ju ha haft en lillebror som han hade kunnat börja leka med nu, busa med, hitta på hyss med och bråka med. Det dröjer ännu länge tills mina två prinsar kan leka med varandra i ett vidare perspektiv. Storebror firar alla lillebrors framsteg, stora som små. Älskade ungar, tänk om ävenmellanbrorsan hade fått stanna här hos oss. Så annorlunda allt hade varit ❤️
Älskade unge!
Du kom med ljuset, livet tillbaka. Jag är så oerhört tacksam att jag fick bli din mamma. Inte nog med att din blotta existens gör mig lycklig. Dessutom är du den gladaste och nöjdaste lilla bäbis jag mött.
Jag blir så varm när jag ser dig och din storebror tillsammans, samtidigt gör sig hålet i syskonskaran sig smärtsamt påmint. Igår målade jag den gipstavla vi gjort på öppna förskolan. Ett hjärta med ditt hand- och fotavtryck på. Jag har en likadan tavla från när storebror var liten. Min ingen på Knut. Det är en av de få saker jag önskat att jag gjort även med Knut. Jag hade velat ha hans lilla hand och fot i ettgipshjärta. När vi gjorde lillebrors avgjutning gjorde vi också en syskontavla med killarnas små händer bredvid varandra. Det saknas en hand i det hjärtat också nu.
Nu kom jag visst ifrån ämnet. Ville ju bara säga att jag är så oändligt tacksam för att vår minste prins finns här hos oss på jorden. Vår store med så klart! Mamma älskar er så! ❤️
Om att föda barn…
Tre barn har jag burit, tre barn har jag fött. Inte en av gångerna har liknat varandra. Första barnet tog tid på sig. Två dygn kämpade vi tillsammans, jag och F. Trots hård kamp fick vi tillslut plocka ut honom med akut snitt. Den andra gången var jag lovad planerat snitt, men när Knut dog i min mage togs detta löfte tillbaka. Jag tvingades att föda min son. En fruktansvärd upplevelse, men samtidigt något jag inte velat ha ogjort. Hade jag inte tvingats att göra detta hade jag inte fått uppleva min tredje sons förlossning. Förlossningen där allt gick rätt. Vi blev igångsatta i vecka 38+0. De tog hinnorna runt 11, inga värkar. De satte värkstimulerande dropp vid 12 -inga värkar. De höjde dosen tre gånger. Jag började vandra i korridoren. Klockan 13 satte värkarna in. 14.47 är vår minste prins född. Frisk, stark och alldeles levande. Det var nog den starkaste positiva händelse jag upplevt. Vilken känsla det var att få uppleva en förlossning där allt gick bra och där jag fick upp min alldeles levande pojke till mig!
Varför tänker jag på detta just idag? Jo, för min änglamammavän ligger nu på förlossningen och väntar på sin lilla regnbåge. Jag håller tummar och tår för dem och tänker samtidigt på min lille regnbåge och känner mig så oändligt tacksam för att allting gick bra denna gång ❤️
Välkommen till filosofiska rummet
Jag Sitter på altanen med lillprinsen i famnen och tänker på hur annorlunda allting var för tre år sen, för två år sen och förra året. Hur de två senaste åren slitit på mig och hur mycket bättre jag faktiskt mår sen Å kom till oss och förgyllde våra liv. Hur tacksam jag är för vår lille regnbåge. Jag funderar också på hur mitt liv hade sett ut om vi fått vårt lilla syskon tidigare. Hade jag då kunnat njuta som jag faktiskt kan nu?
Länge sedan jag skrev…
…mycket har hänt. Vi har genomlevt dödsdag, födelsedag och alla andra dagar däromkring. Jag försökte att fokusera på födelsedagen, men dödsdagen gjorde sig såklart påmind den med. Vi firade på liknande sätt som förra året. Vi vill gärna minnas vår lille änglaprins på ett ljust sätt. Vi firar in våren på hans dag. Det blev en fin, men också jobbig dag. En märklig känsla att stå med en liten lillebror och fira en storebror som inte syns men finns ändå.
Även F har fyllt år. Det har tagit lite på mina krafter. Vi planerar att ha barnkalas på söndag. Inser dock nu att jag kanske inte orkar, då det är morsdag då. Ännu en extra kämpig dag i änglamammans liv. Måste nog skjuta på det.
Efter att årsdagarna passerats har livet åter blivit mer som vanligt. Min tid tas upp av barnen och djuren. Om ca två veckor ska vi få ankungar. Det ska bli spännande. Nu måste jag bara ta tag i deras boende.
I början av veckan fick jag ett meddelande från en vän. Hennes barn har drabbats av en hemsk sjukdom. Jag är så ledsen för familjen och barnets skull. Prognosen är relativt god, men det är en hemsk behandling de har framför sig. Jag tänker så mycket på familjen gråter med dem, men samtidigt är det nu mitt liv som går vidare som vanligt. Mitt liv som rullar på. Jag som instagrammar bilder på min sovande bäbis. Sånt som jag hade så svårt för när sorgen var som störst, det gör jag själv nu. Mitt liv fortsätter när deras tillfälligt har avstannat. Håller tummarna så knogarna vitnar för att allting ska gå bra. Det bara måste det göra.
Ont…
Det var länge sedan det var så tungt som det är just nu. Den ogreppbara smärtan river i magen och kastar mig tillbaka två år i tiden. På lördag ska vi för andra gången behöva göra det ingen förälder borde behöva göra. Fira födelsedag utan födelsedagsbarn. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Nu när jag skulle gå och lägga mig var jag tvungen att gå in till storebror och lägga mig hos honom en liten stund. Höra hans andedrag. Det både lugnar mig och river upp. Vi borde ha en liten tvååring som sovandes i en säng också, men det har vi inte. Nu ligger jag i min säng och hoppas att natten ska erbjuda mig lite välbehövlig vila. I spjälsängen bredvid ligger vårt lilla regnbågsbarn. Han som har kommit med ljuset åter till våra liv. Jag hör hans ljuva små andetag. Jag känner en djup tacksamhet över att inte behöva fira födelsedag med en tom famn, men ikväll känns smärtan så tung att bära.
Nu är jag rädd…
Vaknade precis alldeles kallsvettig. Mardrömmen var så verklig. Vår lille pojkes hjärta hade stannat. När jag vaknade tog det en bra stund innan jag förstod att det inte hänt. Att hans lille kropp låg varm och levande bredvid mig i sängen. Nu mår jag så dåligt. Är så fruktansvärt rädd. Vågar inte somna om. Lille Å vaknade och ligger nu och äter. Han fick en ny blöja och bjöd mig då på ett litet leende. Jag måste få ur mig lite skräck innan jag försöker sova igen. Vore det inte för andningslarmet hade jag nog inte ens vågat försöka. Jag skulle vilja väcka maken och få några lugnande ord av honom, men han ligger och sover med storebror i hans rum. Nu måste jag i alla fall försöka sova.
Knuts Änglamamma 